Reviews

Other, Ballet, Piece, created feb-march 2016, residens/premiere at WELD Sthlm

sve ”Other, Ballet, Piece är ett nytt koreografiskt verk signerat Sebastian Lingserius, utvecklat och framfört på Weld tillsammans med Love Källman, med musik och ljuddesign av Franz Edward Cedrin. Verket utforskar balettens gränser, eller tänjer gränserna för var vi är villiga att inkludera i eller associera till begreppet balett. Möjligen skulle verket också kunna sägas kretsa kring den mänskliga hjärnans förmåga att associera, koppla ihop och uppfatta eller skapa meningsfulla samband mellan vad som än placeras jämte eller nästintill. Genom att utan ironi (men ibland med humor) plocka isär tekniska element eller gå till de yttersta utkanterna av begreppet, formen, apparaten, kanske verket framställer eller spekulerar i en slags specifik omfattning av balett.
Balett hör till de sceniska uttryck där igenkänning (av svårigheter, form, ideal och dramaturgi) och bekräftade förväntningar framstår som viktiga delar för önskad effekt, där publikrollen är tydlig och önskad reaktion ofta inte svår att gissa. Med en historiskt uppfostrande funktion i Europas hov och en stark narrativ tradition faller den långt ifrån de intressen som synliggjorts i Sebastian Lingserius tidigare verk som t.ex. Bod(ill)ess (Dansens Hus 2014) och Made As Three (MDT 2012):
koncept som en motvikt till vana, som grund för konstruktioner av precisa rörelsepraktiker och ett omsorgsfullt kroppsligt funderande kring performativitet. Dessa intressen kanske kan sammanfattas i det ”ännu icke verkligas” förmåga att forma verkligheten, eller koreografi som ett sätt att föreslå, utöva eller spekulera i nya, andra eller alternativa ordningar. Att organisera rörelse på andra sätt för att generera (eller ibland framtvinga?) andra förståelser för verkligheten eller förändra den subjektiva upplevelsen av den egna kroppen eller jaget.
Liksom tidigare arbeten är de fysiska praktikerna som producerar specifika rörelsekvalitéer och styr utövares och åskådares uppmärksamhet oftast minutiöst konstruerade. För att omkonstruera känsla är det svårt att gå på känsla, vilket gör det lätt att förstå det strikta, ibland kryptiska uttryck verket tar sig. Franz Edward Cedrins musik samt Lingserius och Noréns ljusdesign kommer då genast till undsättning, då och då med en något spöklik, ekande känsla, ibland med ett varmt rosa ljus och mjuka toner. Ljud och ljus blir som effekter vars funktion är att medskapa känslan kring det som kan upplevas som en strikt uttänkt konstruktion. En tänkvärd användning av ljud och ljus. Verket är ibland gåtfullt, men frågan är om det egentligen är gåtor med bestämda svar, eller spekulationer med och för oss. Om det är av vikt att vi förstår eller om det är just omprövandet som är syftet.
I filmen Hur långt når Alfons som projiceras i foajén i loop tillsammans med Carola och teoretikern Slavoj Zizek, är tematiken hur långt jaget når. Det är lätt att relatera till Slavoj Zizeks idéer om hur en övertygelse eller tro på någonting formar verkligheten, inte bara om du själv tror på den utan desto mer om du tror att någon annan tror på den. Övertygelsen själv formar verkligheten, valda sanningar söker bekräftelse. Den här föreställningen ger mig inte uppslukad, eskapistisk njutning, den får mig att se det jag annars låter mig uppslukas av med helt andra ögon. Den får mig att tänka på att det vi tränar och förfinar inte bara är någonting vi gör, det är också något som ”gör oss” och formar våra idéer om verkligheten.”

Ellen Söderhult, Danstidningen.se 05/04-2016


sve””
Ellen Söderhult, Danstidningen.se 05/04-2016
sve”…”.
Ellen Söderhult, Danstidningen.se 05/04-2016

MOVER, created Aug-Sept 2015, residens/premiere at MDT Sthlm

sve ”Tänk om man kunde börja om från noll, rensa tillvaron på begrepp, definitioner och låsta föreställningar. För att försätta intellekt och kropp i ny rörelse, utan förutfattade tolkningar och värderingar. Det är – tror jag – intentionen bakom ”Mover”, Sebastian Lingserius nya verk för fyra dansare som scenen MDT samproducerar.
[…]Sebastian Lingserius har gärna filosofiska ingångar i sitt koreografiska arbete, som en metod att gira runt eller rubba invanda mönster, funktioner och hierarkier. En önskan som brukar återkomma i dansvärlden med jämna mellanrum. Förra året satte Lingserius tyngdlagen ur spel i ”Bod(ill)ess”, ett verk som utgick från det fysiska fallet.
[…]när de långsamt dekonstruerar rörelser som leder tankarna till idrott och dans. Allt deformeras, de transformerande kropparna svävar planlöst likt astronauter som tappat bort sin planet. Till och med applådtacket blir en lek med förväntningar och klichéer – om hur vi människor måste röra oss mot ett mål, en mening, en prestation.

Anna Ångström, SvD 10/09-2015

sve ”[…]Sebastian Lingserius likes to depart from philosophy in his choreographic work, as a method to circumvent or disrupt a persons habitual patterns, functions and hierarchies. […]everything deforms, the transformed bodies hovers erratic like astronauts that lost their planet. Even the final audience-applause becomes a game of expectations and clichés – about how we humans has to move towards a goal, a purpose, an achievement. Anna Ångström, SvD 10/09-2015

sve ”En fin pendling mellan allvar och ironi. Finurligt finlir.
Fyra personer sitter i mörkret på tältstolar i framkanten av MDT:s scen, liksom i ett nattligt ökenlandskap, och myser runt en lägereld i Sebastians Lingserius nya koreografi ”Mover”. De samtalar lågmält, vitt och brett, på engelska, om vad just ordet ”mover” kan betyda. Alltifrån akademiskt och associativt till lexikografiskt och ironiskt konkret.
Givetvis ligger dock huvudfokus på begreppets dansspecifika betydelse, som Sebastian Lingserius vill ringa in eller snarast befria. Ordet ”mover” används vanligen som svengelsk synonym till en virtuos rörelsekonstnär, ibland med en lätt förringande underton och som konstrast till den konceptuella koreografins aktörer eller, ytterligare en tidstypisk anglicism, performers.

Till saken hör att Sebastian Lingserius själv är en dansant naturbegåvning, en exceptionell mover. Samtidigt har han som koreograf under 10-talet återkommande försökt fjärma sig från den begränsande kategoriseringen i en rad synnerligen konceptuella, tyvärr mindre lyckade föreställningar. Ja, hela kvartetten på scen – utöver Lingserius: Allison Ahl, Dan Johansson, Love Källman, Sanna Söderholm – är alldeles fantastiska movers.

Först när off-balance diskuteras börjar föreställningen, äntligen, röra på sig, låt vara kort och enbart för att testa hur off-balance kan gestaltas. Sedan återupptas samtalet som gradvis spårar ur igen. Så kastar sig tre lägereldsfilosofer upp på golvet och virvlar runt i ellipser som små tornados, möjligen i en sorts parodisk men ömsint pastisch på den svenska dansens envetna rörelsenestor, Eva Lundqvist och hennes Vindhäxor, vars rörelsespråk Dan Andersson och Love Källman kan dansa i sömnen.

”Mover” pendlar mellan största allvar och ironi, Vissa avsnitt är väl introverta, samtidigt är det första gången som Lingserius får till det i en föreställning. Sammantaget är ”Mover” finlirande, rolig och tankeväckande. Lingserius finner huvudsakligen en bra balans mellan konceptuell introspektion och fysisk utforskning. Musikvalet är dessutom klockrent, legendaren Marty Robbins vars westernsånger om alla ensamma cowboys blir ett suveränt, metaforiskt soundtrack. Move, move on, Sebastian.”
Örjan Abrahamsson, SvD 11/09-2015

Bod(ill)ess, created Feb-Mar 2014, residens/premiere at the House of Dance Sthlm

sve ”…Sebastian Lingserius är en ung koreograf som arbetar på tvärs mot det förväntade. Likt en finurlig filosof tvingar han oss att tänka i nya banor, upptäcka fysiska och rumsliga sensationer. Att den franske filosofen Gilles Deleuze är hans husgud, eller åtminstone inspirationskälla, är således inte långsökt. Deleuze skapade sina egna begrepp för det postindustriella samhället och dess uppkopplade livsbetingelser; en värld i ständig rörelse där verkligheten är något som blir till, inte något som är.
[…]Det här är ett verk som är gåtfullt och ändå lockande, likt de manipulerade röster som vagt och med alltmer växande volym hörs från olika håll i salongen. Dansarna Allison Ahl, Ulrika Berg och Sanna Söderholm rör sig som vore de nedfallna från himlen. Kropparna formar dysfunktionella vinklar, tycks ibland sväva – gängse tyngdlagar och logik är satta ur spel. Och till dessa ”ufos” ansluter ett fjärde som plockas fram ur hissen bakom scenen: Frankensteins monster i form av en uppblåsbar docka som förses med ögonbindel och trions kläder till sången ”You are not alone”. Samtidigt försvinner konturerna av verklighetens dansare bland projektioner av deras ansikten.
Det är en överraskande upplösning, men kvar på scenen står monstret, den konstgjorda människan som här är en artificiell kopia av plast. En ironisk blinkning till vår samtid, men också till frihetsdrömmen, lidandet, döden och Deleuze.”
Anna Ångström, SvD 21/03-2014

Resolutionary Bodies, created Aug 2013, residens/premiere at WELD Sthlm

sve ”…Performance föreställningen resolutionary bodies föreslår enligt programbladet ”en relationell estetik där publikens interaktion med miljön och varandra står i fokus”. Frågan är om den inte framför allt leker med föreställningarna om vad vi ser som naturligt hos våra kroppar och förhandlar fram nya uppfattningar om vad som är kroppens ”normala” rörelsemönster. Ordet ”resolutionary” är en medveten förädling av ”revolutionary” och ”resolution”, det sistnämnda med den svenska betydelsen samfällt eller gemensamt uttalande.”
– Pernilla Andersson, TidningenKulturen 21/08-2013


sve”…The program announces that the dance performance ”Resolutionary bodies” is a ”relational aesthetics” whose purpose is the interaction between the public, the environment and each other.The question is whether this is not primarily what we consider to be natural in our bodies and to suggest new concepts for ”normal” body movements. The word ” resolutionary ” was chosen consciously, between ”revolution” and ”resolution”, the latter in the sense of ”a decision to do something or to behave in a certain manner.
The piece is divided into two stages that seem to deal with the same issue: movement and change both in space and in the human body.
First in the foyer before entering, where the audience is supposed to work in interaction with the room and change the sounds and images, then in the theater of Weld, with a choreography by Sebastian Lingserius performed by Allison Ahl Moa Westerlund and Tove Salmgren …
The dancers begin to move and writhe quietly, like puppets somehow. The body is like a vessel, an envelope, and the material reality of the body and its grotesque aspect quickly become obvious. The purpose is not to present the body according to the normally admitted ideals of beauty. Still the movements are in no way awkward or unaesthetic but rather subtle. They just seem to work without the filter of what is considered normal and natural for the body … Instead the movements are distorted and disarticulated. Then I realized that what we see the dancers do, appears to be both natural and essential and, on the contrary, the usual is not natural . Their bodies are so conscious of their actions and therefore so comfortable with themselves that almost everything they do seems natural … The show combines various elements of nature, the body, but also the artificial, the ”built-in”, the identity, the body image, the normal way to move the body, the observation and interpretation of the dance …Yet there is a sense of safety in the contacts. Nothing is done against the will of anyone … The music grows gradually as the ”cells” are released in the literal sense of the word …Clothes lying on the ground are the salvation. To escape from what? The dancers wrap themselves in the clothes and thus the show ends, and the reflection of the viewer begins.”
– Pernilla Andersson, TidningenKulturen 21/08-2013
sve”…Le programme annonce que la pièce/performance ”Resolutionary bodies” est  une ”esthétique relationnelle” qui a pour object l’interaction du public entre l’environnement et l’autre.La question est de savoir s’il ne s’agit pas essentiellement de  ce que nous considérons comme naturel dans notre corps  et de proposer de nouveaux concepts sur ce que sont les mouvements ”normaux” du corps . Le mot ”resolutionary” a donc été choisi consciemment, entre ” révolution” et ” résolution”, ce dernier dans le sens ”acte par lequel on décide volontairement d’accomplir quelque chose (j’ai mis une des def francaise)
La pièce se divise en deux temps qui semblent se rejoindre autour d’une même question, celle  du mouvement et du changement à la fois dans l’espace et dans le corps humain.
Tout d’abord dans le foyer avant d’entrer, où le public est censé travailler en interaction avec la salle et en changer les sons et les images, puis dans le théâtre de Weld, dans une chorégraphie de Sebastian Lingserius exécutée par Allison Ahl, Moa Westerlund et Tove Salmgren…
Les danseurs commencent à se mouvoir et se contorsionner dans un calme qui fait penser à des marionnettes. Le corps est  comme un vaisseau, une enveloppe, et la réalité matérielle du corps et son aspect grotesque deviennent vite évidents. Il ne s’agit pas ici de présenter le corps selon les idéaux de beauté normalement admis. Pourtant les mouvements ne sont en aucune façon maladroits ou inesthétiques mais bien plutôt subtils. Ils semblent juste fonctionner sans le filtre de ce qui est considéré comme normal, habituel et naturel pour l’organisme … Au lieu de cela les mouvements sont déformés et désarticulés.  Je réalise alors que, ce que nous voyons les danseurs faire, apparait à la fois naturel et essentiel et qu’à l’inverse, l’habituel n’est pas naturel. Leurs corps sont tellement conscients de leurs gestes et donc tellement à l’aise avec eux-mêmes, que presque tout ce qu’ils font parait naturel…Le spectacle combine divers éléments  : la nature, le corps, mais aussi l’artificiel, le construit, l’identité, l’image corporelle, la façon normale de déplacer le corps, l’observation et l’interprétation de la danse…
Pourtant il y a un sentiment de sécurité dans les contacts. Rien ne se fait contre la volonté de qui que ce soit… La musique grandit au fur et à mesure que les ”cellules” se libèrent au sens littéral du mot….
Des tissus allongés sur le sol sont le salut. Pour échapper à quoi? Les danseurs se drapent dans les tissus et c’est ainsi que le spectacle se termine, tandis que commence la reflexion du spectateur.
– Pernilla Andersson, Le journal de la culture en Suède (TidningenKultur)  21/08-2013

Made As Three, created Nov-Dec 2012, residens/premiere at MDT Sthlm

sve ”…tror mig veta att jag ska titta på dans utan att ha en aning om att Sebastian Lingserius föreställning ”Made as three” handlar om vad vi är och vår identitet. Hur vi har en tendens att tro att vi är något fast och fixerat när vi I själva verket till lika stor del är vad vi vill vara. Föreställningen har tre akter i tre olika lokaler.När vi kommer in finns det redan en publik. Hösäckshängiga figurer gjorda av brunt papper sitter på de stolar som bildar en ring runt de två dansarna. Vi får stå. Allt är befriande enkelt. Ingen speciell ljussättning, musiken spelas upp från en telefon. …dansarna samverkar för att visa de där prispallsögonblicken av vördnad inför segraren och prestationen. Blicken fäst mot horisonten och stolthetens tår som letar sig nedför kinden. Och sedan tanken: vad återstår när segern är vunnen, rekordet slaget?….varje gång man utsätts för något liknande kryper pinsamheten på en med samma styrka som om man plötsligt snubblat över sin skosnören eller spillt vin över sig. Och den rörelse som uppstår I rummet när publiken luras till att bli aktörer leker med temat om en förväntad identitet och roll. Varje position vi alla intar säger något om vad vi vill och förväntas vara…..Men det spelar inte så stor roll hur tanken bakom ser ut för här tar dansen över. Och speciellt Allison Ahl har den scennärvaro som nästan krävs vid en dans som är återhållen I intensitet och rörelse. Det är helt enkelt svårt att slita ögonen från henne. Tillsammans med ljudillustrationens vemod får hennes övertygande rörelser mig nästan att gråta. Det här är inte en föreställning, det här är på riktigt.Och på så sätt hamnar vi åter rätt ner I temat: att det som är inte kan spikas fast I ett avgränsat nu. Och vart går skillnaden mellan att uppträda eller att vara? Frågor som är ganska pretentiösa men intressanta och som kanske inte kan besvaras utan bara upplevas, exempelvis I en dansföreställning.”
Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012


sve”…I thought I was going to watch a dance performance without having a clue that Sebastian Lingserius’s piece ”Made as three” is about what we are and about our identity : how we have a tendency to believe that we are something fixed when we are in fact just as much as what we want to be.The show has three acts in three different areas. When we come in, there is already an audience there : some figurines made of brown paper sitting on chairs are forming a ring around the two dancers. We are standing . Everything is liberatly simple. No special light,  the music is playing from a phone. The dancers are working together … to show those moments of reverence and respect for the winner when a performance is achieved. The eyes are fixing the horizon and tears of pride are finding their way down their cheeks. And then comes the thought: what is left when the victory is achieved, the record beaten ? …. Every time you are exposed to something like that, a crawling embarrassment is spreading over you, with the same force as when you suddenly stumbled over your shoelaces or spilled wine on yourself. A movement occurs in the room when the crowd is tricked into becoming the actors playing the theme on an expected identity and role. Each position we occupy says something about what we want and about what is expected to be …..But what is the idea behind all that doesn’t matter for the dance takes over. And Allison Ahl, especially, has  the presence on stage that is almost required for a dance that is restrained in intensity and movement. It is simply hard to tear your eyes off her. Along with the melancholic sound, her convincing movements almost make me cry. This is not a show , this is for real. In this way , we come back right to the theme: nothing is nailed in a limited time. And where is the difference between appearing or being ? Those questions could be pretty pretentious but are interesting and may not be answered but just experienced, for example, in a dance performance.”
– Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012
sve”…Je croyais être venu regarder de la danse sans avoir la moindre idée que le spectacle de Sebastian Lingserius ” Made as three” parle de ce que nous sommes et de notre identité. Comment nous avons tendance à croire que nous sommes quelque chose de figé et de fixé alors qu’en fait, nous sommes  tout autant ce que nous voulons être.Le spectacle a trois actes dans trois lieux. Lorsque nous entrons, un public est déjà là. Des figurines en papier brun assises sur des chaises qui forment un cercle autour des deux danseurs. Nous sommes debout. Tout est d’une simplicité libératrice. Pas d’éclairage spécial, de la musique sort d’un téléphone. Les danseurs travaillent ensemble… pour montrer ces moments de victoire et de respect pour le gagnant et la performance ; les yeux fixés sur l’horizon , des larmes de fierté coulent le long des joues. Et puis la pensée : que reste-t-il quand la victoire est là, quand le record est battu …. Chaque fois que l’on est exposé à quelque chose de semblable, un embarras nous saisit avec la même force que lorsqu’on a soudain trébuché sur ses lacets ou renversé du vin sur soi. Un mouvement se produit dans la pièce quand la foule est poussée à devenir acteur à son tour en jouant avec le thème de l’identité et du rôle attendus. Chaque position que nous prenons tous, dit quelque chose sur ce que nous voulons et devrions être ….. Mais peu importe quelle est l’idée derrière tout ça, car la danse prend le relais. Et surtout Allison Ahl a la présence sur scène qui est nécessaire à une danse retenue, toute en intensité et en mouvements. Il est tout simplement difficile de détacher ses yeux d’elle. Avec la mélancolie dégagée par les sons, ses mouvements convaincants me font presque pleurer. Ce n’est pas un spectacle, c’est la vérité. Et de cette façon, nous en revenons tout droit au thème : à savoir que tout ce qui est ne peut pas être limité dans le temps. Et où est la différence entre être ou paraître ? Questions peut-être prétentieuses mais intéressantes et auxquelles on ne peut sans doute pas répondre mais simplement en faire l’expérience dans, par exemple, un spectacle de danse”.
– Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012

alt.org, created Oct-Nov 2011, residens/premiere at MDT Sthlm

sve ”‘Alt. org’ är ett filosofiskt verk som fiffigt vrider och vänder på evolutionsbegrepp och synen på natur och människa.
…Knappast vanlig koreografisk vokabulär. Dansarna rör sig verkligen irrationellt, som ostyriga rymdgubbar eller ut och in-vända organismer. Som kontrast hör publiken vagt ljudet från en spelfilm; repliker och romantisk musik. Vid ett tillfälle knastrar även den pampiga inledningen till Strauss tondikt Also sprach Zarathustra – som en blinkning till såväl Nietzsche som Kubriks rymdäventyr….man behöver inte haka upp sig på de teoretiska anspråken. Det räcker gott att närstudera dansarna, vars samspel blir alltmer tajt när de tagit av sig öronsnäckorna och börjar interagera kropp mot kropp.Sebastian Lingserius opus med den kryptiska titeln ‘Alt. org’ kan ses som en liveprocess i konsten att undvika alla invanda mönster, hierarkier och funktioner hos kropp, rum och koreografi. Idén med sina många lager knyter an till Lingserius verk på Weld förra året, Tredje fasen, där han bjöd det statiska i (dans)konsten motstånd.
‘Alt. org’ kan stå för alternativ, föränderlig, organisation, organisk. Det är ett fysiskt experiment som bejakar det obeständiga i tillvaron eller associativt prövar olika livsformers uppkomst och överlevnad.”
Anna Ångström, SvD 26/11-2011


sve ”För hur dansar man bort kroppens rätsida för att i stället röra sig med avigsidan ut? Helt utan inre organ? Bitvis ger Sebastian Lingserius och dansarna ett tankeväckande förslag, framför allt på hur själva processen kan gå till, steg för steg. Kroppen är bara en kostym bland andra. Subjektet en illusion. Någon kroppslig avigsida får jag dock aldrig syn på, däremot en rejält och intressant förvrängd rätsida.”
Örjan Abrahamsson, DN 28/11-2011


sve ”Sebastian Lingserius stycke ”alt. org” går att utläsa dels som en ‘alternativ organisation’ eller som ett närmande till ett mer radikalt främlingskap: alter/alterity. När dansarna rör sina kroppar efter ett ‘magnetiskt schema’ förvandlar de sig till något utöver ett enkelt ‘alternativ’. Resultatet av föreställningens process är ett evolutionärt frammanande av det främmande inom och utom kroppen. Lingserius visar med tydlighet hur det kroppsliga muterat från Artauds direkta och fysiska utmaningar till en mer komplicerad radikalitet i Gilles Deleuzes anda. Om frågan är hur performancekonsten kan användas i dagens klimat färgat av förväntade transgressioner visar Lingserius att svaret är att gå djupare in i ifrågasättande av det organiska.
…Med inspiration från Nietzsche, Artaud och Deleuze vill Lingserius gå bortom kroppens gränser, mot det oorganiska.
…Vi är kroppen, men också så mycket mer. Som dansarnas iPods visar är vi teknologiska varelser som omfamnar, inkorporerar och förvandlas av vår miljö. Rörelsen från det organiska till det oorganiska inträffar hela tiden.
…Lingserius säger sig vilja åstadkomma en kortslutning. Kanske är det dags att återvända till skillnaden mellan den positiva snabba omställningen och den negativa kortslutningen. Taktiska vändningar behövs för att skapa alternativ. I verket framträder något bortom intensionen. Den plötsliga övergången till viktlösheten är en poetisk manöver, en epifani, som hänger kvar i luften likt de ”organs without bodies” som Slavoj Zizek skriver om i sin bok om Deleuze från 2003. Vi behöver kanske inte först återskapa den materiella världen som med sådan tydlighet existerar, även inom och i oss. Låt oss istället undra varför vi så ofta träffas i rymden.”
Axel Andersson, Tidningenkulturen 01/12-2011

Non-Phase, created March 2011, premiere at Weld, Sthlm

sve Performance om rytmisk ofas
”Experimentell dans ger oanade möjligheter att uttrycka sig i flera dimensioner, där de olika momenten avlöser varandra. Tre dansare genomför här en intressant, kompakt föreställning som uppvisar en ovanlig förmåga att uttrycka abstrakta ting i människans tillvaro.””Det hela utvecklas från fas till ”ofas” där avsikten är att undersöka olika rörelsemönster i kroppen för att slutligen nå fram till en dissymmetri. Man kan säga att det är en symmetri av själva dissymmetrin som på ett uttrycksfullt sätt gestaltas av dansarna. Kaoset är emellertid en illusion. Allt är koreografiskt mycket instuderat och välgenomfört. Det är en överraskande och väl genomförd performance som framhäver mycket intensitet och inlevelse. Med relativt enkla medel blir det en mycket engagerande upplevelse.”
-Jens Wallén -Fria Tidningen 28/03-2011
sve Performance about a rhythmic non-phase
”[…]an interesting, compact show, which presents an unusual ability to express abstract things in human existence.
[…]there is a symmetry of the dissymmetrin that are in an expressive manner portrayed by the dancers. The chaos, however, is an illusion. Everything is choreographed, rehearsed and well performed. It is a surprising and well executed performances that highlight much intensity and dedication. With relatively simple means it becomes a very engaging experience.”
-Jens Wallén -The Free Newspaper 28/03-2011

Third Phase, created Dec 2010, premiere at Weld, Sthlm

sve ”Här finns en idé om olika lager i rörelse, ljus och ljud – till slut är det som om allt svajar och splittras i ett obeständigt nu. Perceptionen störs av överstimulans. Tredje fasen letar sig bort från det som går att återupprepa och bjuder det statiska i (dans)konsten motstånd.” –Anna Ångström, SvD 17/12-2010″Lika fritt och öppet undersökande är koreografen Sebastian Lingserius ‘Tredje fasen’ som obemärkt, liksom i förbigående, börjar medan rekvisitan bärs ut. Ett ovanligt lyckat försök att upphäva gränsen mellan scen och publik, föreställning och vardag.”
”‘Tredje fasen’ försöker gestalta det omöjliga: fånga in skeendet precis innan något blir kropp, dans, konst, innan det stelnar i en form. Naturligtvis är det dömt att misslyckas. Men ändå inte. Dessa slags misslyckanden är livsnödvändiga för scenkonsten på samma sätt som experiment inom poesin är livsnödvändig grundforskning för litteraturen”
Örjan Abrahamsson, DN 20/12-2010
sve Tredje Fasen essaie de présenter l’impossible : capter ce qui se passe juste avant que ce quelque chose ne devienne corps, danse ou art, juste avant qu’il ne se fige dans une forme. Naturellement c’est voué à l échec. Mais pourtant pas. Ces sortes d’échec sont vitaux pour l’art de la scène, tout comme les expériences en poésie sont vitales pour la recherche en littérature.
Örjan Abrahamsson, DN 20/12-2010

Magnetic Fields, created Dec 2009, premiere at Univ. Collage of Dance, Sthlm

sve ”The practice could be described as the movement which decenters and de-facializes the human body. Rare are – and I don’t recall an example here – performances in which the very movement genesis is considered to be writing /écriture/ in the Derridean sense, or taking into account the rules and laws that underly any (cultural) production. Sebastian has emerged as a choreographer who seeks out the writing of choreography, because art develops when its rules change, so what else can a choreographer who is seriously committed to the art of choreography do than try to set up other rules? I will be looking with great interest into if this practice, that is now in its infancy, develops into a choreographic method.”
Bojana Cvejic, lecturer and PhD researcher in contemporary dance and performance
”Lingserius’ choreography is a compository practice that allows for the figuration of movement not through representation but through the application of generative rules. […]the rules result from a long experience in dancing and observing bodies; an experience that implies the specific knowledge how to circumnavigate and short-circuit always re-occuring movement patterns.
The performance comes across in a simplicity that is – here as elsewhere – the most difficult thing to achieve since it depends on a work of extraction. Remember Deleuze speaking with Klee that in painting one has first of all to empty the white canvas from all paintings that have been done, in order to paint something new. How does one void a body to create a new one? Simply disrupting ways of habitual body organization sounds quite easy, but it demands highly skilled dancers with a virtuosity not only on a technical level but on the level of thinking movement through the superpositions of different layers of rules. And it demands a concern for the creation of movement, which takes place on an altogether different level than a spectacle. It is a No to spectacular bodies, a different repetition of Rainer’s No -Manifesto that Lingserius puts to work. An extension of a crucial manifesto for dance, which is not a negation to the same extent as Rainer’s manifesto never has been a negation, but an extremely specific production of movements and a very prolific thought-compelling composition of relational dynamics in actu. And this not only within an individual body, but between the performing bodies and the observing ones.”
Petra Sabisch, PhD in Practical Philosophy (G. Deleuze/F. Guattari).