Till saken hör att Sebastian Lingserius själv är en dansant naturbegåvning, en exceptionell mover. Samtidigt har han som koreograf under 10-talet återkommande försökt fjärma sig från den begränsande kategoriseringen i en rad synnerligen konceptuella, tyvärr mindre lyckade föreställningar. Ja, hela kvartetten på scen – utöver Lingserius: Allison Ahl, Dan Johansson, Love Källman, Sanna Söderholm – är alldeles fantastiska movers. Först när off-balance diskuteras börjar föreställningen, äntligen, röra på sig, låt vara kort och enbart för att testa hur off-balance kan gestaltas. Sedan återupptas samtalet som gradvis spårar ur igen. Så kastar sig tre lägereldsfilosofer upp på golvet och virvlar runt i ellipser som små tornados, möjligen i en sorts parodisk men ömsint pastisch på den svenska dansens envetna rörelsenestor, Eva Lundqvist och hennes Vindhäxor, vars rörelsespråk Dan Andersson och Love Källman kan dansa i sömnen. ”Mover” pendlar mellan största allvar och ironi, Vissa avsnitt är väl introverta, samtidigt är det första gången som Lingserius får till det i en föreställning. Sammantaget är ”Mover” finlirande, rolig och tankeväckande. Lingserius finner huvudsakligen en bra balans mellan konceptuell introspektion och fysisk utforskning. Musikvalet är dessutom klockrent, legendaren Marty Robbins vars westernsånger om alla ensamma cowboys blir ett suveränt, metaforiskt soundtrack. Move, move on, Sebastian.”
Resolutionary Bodies, created Aug 2013, residens/premiere at WELD Sthlm |
|||||||||
![]() – Pernilla Andersson, TidningenKulturen 21/08-2013 ![]() The piece is divided into two stages that seem to deal with the same issue: movement and change both in space and in the human body. First in the foyer before entering, where the audience is supposed to work in interaction with the room and change the sounds and images, then in the theater of Weld, with a choreography by Sebastian Lingserius performed by Allison Ahl Moa Westerlund and Tove Salmgren … The dancers begin to move and writhe quietly, like puppets somehow. The body is like a vessel, an envelope, and the material reality of the body and its grotesque aspect quickly become obvious. The purpose is not to present the body according to the normally admitted ideals of beauty. Still the movements are in no way awkward or unaesthetic but rather subtle. They just seem to work without the filter of what is considered normal and natural for the body … Instead the movements are distorted and disarticulated. Then I realized that what we see the dancers do, appears to be both natural and essential and, on the contrary, the usual is not natural . Their bodies are so conscious of their actions and therefore so comfortable with themselves that almost everything they do seems natural … The show combines various elements of nature, the body, but also the artificial, the ”built-in”, the identity, the body image, the normal way to move the body, the observation and interpretation of the dance …Yet there is a sense of safety in the contacts. Nothing is done against the will of anyone … The music grows gradually as the ”cells” are released in the literal sense of the word …Clothes lying on the ground are the salvation. To escape from what? The dancers wrap themselves in the clothes and thus the show ends, and the reflection of the viewer begins.” – Pernilla Andersson, TidningenKulturen 21/08-2013 ![]() La pièce se divise en deux temps qui semblent se rejoindre autour d’une même question, celle du mouvement et du changement à la fois dans l’espace et dans le corps humain. Tout d’abord dans le foyer avant d’entrer, où le public est censé travailler en interaction avec la salle et en changer les sons et les images, puis dans le théâtre de Weld, dans une chorégraphie de Sebastian Lingserius exécutée par Allison Ahl, Moa Westerlund et Tove Salmgren… Les danseurs commencent à se mouvoir et se contorsionner dans un calme qui fait penser à des marionnettes. Le corps est comme un vaisseau, une enveloppe, et la réalité matérielle du corps et son aspect grotesque deviennent vite évidents. Il ne s’agit pas ici de présenter le corps selon les idéaux de beauté normalement admis. Pourtant les mouvements ne sont en aucune façon maladroits ou inesthétiques mais bien plutôt subtils. Ils semblent juste fonctionner sans le filtre de ce qui est considéré comme normal, habituel et naturel pour l’organisme … Au lieu de cela les mouvements sont déformés et désarticulés. Je réalise alors que, ce que nous voyons les danseurs faire, apparait à la fois naturel et essentiel et qu’à l’inverse, l’habituel n’est pas naturel. Leurs corps sont tellement conscients de leurs gestes et donc tellement à l’aise avec eux-mêmes, que presque tout ce qu’ils font parait naturel…Le spectacle combine divers éléments : la nature, le corps, mais aussi l’artificiel, le construit, l’identité, l’image corporelle, la façon normale de déplacer le corps, l’observation et l’interprétation de la danse… Pourtant il y a un sentiment de sécurité dans les contacts. Rien ne se fait contre la volonté de qui que ce soit… La musique grandit au fur et à mesure que les ”cellules” se libèrent au sens littéral du mot…. Des tissus allongés sur le sol sont le salut. Pour échapper à quoi? Les danseurs se drapent dans les tissus et c’est ainsi que le spectacle se termine, tandis que commence la reflexion du spectateur. – Pernilla Andersson, Le journal de la culture en Suède (TidningenKultur) 21/08-2013 |
|||||||||
Made As Three, created Nov-Dec 2012, residens/premiere at MDT Sthlm |
|||||||||
![]() –Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012 ![]() – Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012 ![]() – Lars Oldenburg, Slynglar.com 11/12-2012 |
|||||||||
alt.org, created Oct-Nov 2011, residens/premiere at MDT Sthlm |
|||||||||
![]() …Knappast vanlig koreografisk vokabulär. Dansarna rör sig verkligen irrationellt, som ostyriga rymdgubbar eller ut och in-vända organismer. Som kontrast hör publiken vagt ljudet från en spelfilm; repliker och romantisk musik. Vid ett tillfälle knastrar även den pampiga inledningen till Strauss tondikt Also sprach Zarathustra – som en blinkning till såväl Nietzsche som Kubriks rymdäventyr….man behöver inte haka upp sig på de teoretiska anspråken. Det räcker gott att närstudera dansarna, vars samspel blir alltmer tajt när de tagit av sig öronsnäckorna och börjar interagera kropp mot kropp.Sebastian Lingserius opus med den kryptiska titeln ’Alt. org’ kan ses som en liveprocess i konsten att undvika alla invanda mönster, hierarkier och funktioner hos kropp, rum och koreografi. Idén med sina många lager knyter an till Lingserius verk på Weld förra året, Tredje fasen, där han bjöd det statiska i (dans)konsten motstånd. ’Alt. org’ kan stå för alternativ, föränderlig, organisation, organisk. Det är ett fysiskt experiment som bejakar det obeständiga i tillvaron eller associativt prövar olika livsformers uppkomst och överlevnad.” –Anna Ångström, SvD 26/11-2011 ![]() –Örjan Abrahamsson, DN 28/11-2011 ![]() …Med inspiration från Nietzsche, Artaud och Deleuze vill Lingserius gå bortom kroppens gränser, mot det oorganiska. …Vi är kroppen, men också så mycket mer. Som dansarnas iPods visar är vi teknologiska varelser som omfamnar, inkorporerar och förvandlas av vår miljö. Rörelsen från det organiska till det oorganiska inträffar hela tiden. …Lingserius säger sig vilja åstadkomma en kortslutning. Kanske är det dags att återvända till skillnaden mellan den positiva snabba omställningen och den negativa kortslutningen. Taktiska vändningar behövs för att skapa alternativ. I verket framträder något bortom intensionen. Den plötsliga övergången till viktlösheten är en poetisk manöver, en epifani, som hänger kvar i luften likt de ”organs without bodies” som Slavoj Zizek skriver om i sin bok om Deleuze från 2003. Vi behöver kanske inte först återskapa den materiella världen som med sådan tydlighet existerar, även inom och i oss. Låt oss istället undra varför vi så ofta träffas i rymden.” –Axel Andersson, Tidningenkulturen 01/12-2011 |
|||||||||
Non-Phase, created March 2011, premiere at Weld, Sthlm |
|||||||||
![]() ”Experimentell dans ger oanade möjligheter att uttrycka sig i flera dimensioner, där de olika momenten avlöser varandra. Tre dansare genomför här en intressant, kompakt föreställning som uppvisar en ovanlig förmåga att uttrycka abstrakta ting i människans tillvaro.””Det hela utvecklas från fas till ”ofas” där avsikten är att undersöka olika rörelsemönster i kroppen för att slutligen nå fram till en dissymmetri. Man kan säga att det är en symmetri av själva dissymmetrin som på ett uttrycksfullt sätt gestaltas av dansarna. Kaoset är emellertid en illusion. Allt är koreografiskt mycket instuderat och välgenomfört. Det är en överraskande och väl genomförd performance som framhäver mycket intensitet och inlevelse. Med relativt enkla medel blir det en mycket engagerande upplevelse.” -Jens Wallén -Fria Tidningen 28/03-2011 ![]() ”[…]an interesting, compact show, which presents an unusual ability to express abstract things in human existence. […]there is a symmetry of the dissymmetrin that are in an expressive manner portrayed by the dancers. The chaos, however, is an illusion. Everything is choreographed, rehearsed and well performed. It is a surprising and well executed performances that highlight much intensity and dedication. With relatively simple means it becomes a very engaging experience.” -Jens Wallén -The Free Newspaper 28/03-2011 |
|||||||||
Third Phase, created Dec 2010, premiere at Weld, Sthlm |
|||||||||
![]() ”’Tredje fasen’ försöker gestalta det omöjliga: fånga in skeendet precis innan något blir kropp, dans, konst, innan det stelnar i en form. Naturligtvis är det dömt att misslyckas. Men ändå inte. Dessa slags misslyckanden är livsnödvändiga för scenkonsten på samma sätt som experiment inom poesin är livsnödvändig grundforskning för litteraturen” –Örjan Abrahamsson, DN 20/12-2010 ![]() –Örjan Abrahamsson, DN 20/12-2010 |
|||||||||
Magnetic Fields, created Dec 2009, premiere at Univ. Collage of Dance, Sthlm |
|||||||||
![]() –Bojana Cvejic, lecturer and PhD researcher in contemporary dance and performance ”Lingserius’ choreography is a compository practice that allows for the figuration of movement not through representation but through the application of generative rules. […]the rules result from a long experience in dancing and observing bodies; an experience that implies the specific knowledge how to circumnavigate and short-circuit always re-occuring movement patterns. The performance comes across in a simplicity that is – here as elsewhere – the most difficult thing to achieve since it depends on a work of extraction. Remember Deleuze speaking with Klee that in painting one has first of all to empty the white canvas from all paintings that have been done, in order to paint something new. How does one void a body to create a new one? Simply disrupting ways of habitual body organization sounds quite easy, but it demands highly skilled dancers with a virtuosity not only on a technical level but on the level of thinking movement through the superpositions of different layers of rules. And it demands a concern for the creation of movement, which takes place on an altogether different level than a spectacle. It is a No to spectacular bodies, a different repetition of Rainer’s No -Manifesto that Lingserius puts to work. An extension of a crucial manifesto for dance, which is not a negation to the same extent as Rainer’s manifesto never has been a negation, but an extremely specific production of movements and a very prolific thought-compelling composition of relational dynamics in actu. And this not only within an individual body, but between the performing bodies and the observing ones.” –Petra Sabisch, PhD in Practical Philosophy (G. Deleuze/F. Guattari). |